Mary-lou är bättre akustisk.
Sådet så.

Ett uttdrag ut en konversation jag förde med Mr Olov i dag. Det handlade om kärlek. Vem man börjar tycka om och varför:

Han:

"ngn som förstår dig kanske rättare sagt?"

Jag:

"Ja. det kan man säga.

..Någon som förstår en.
Och som inspirerar en att göra sådant som man kanske inte skulle våga göra ensam..

eller väcker kreativitet eller som  får en att bli varm i magen bara av att se på honom..

...Någon som utmanar.  
På ett bra sätt."

Som jag nämnde tidigare, har jag varit i örebro för att träffa Daniel i ett par dagar. Förutom att varenda besök hos honom är epic så var denna resa även en milstolpe för mig, under min korta vistelse på denna jorden.

Jag åkte nämligen hiss för första gången på 18 år...

Upp i den här:

 

Faktum var att Daniel inte brydde sig om att förtälja att det fakiskt finns en trapp för "nödtillfällen", samt att jag betraktas som ett. Men då var jag redan nere på marken, lite skakad, men helt okej. Det var vackert också. Bilder nedan:

Milstolpen:

Sen var det ju lite annat också, men mycket av det har jag inte på bild..

Sakna. Längta. <3

Ja. Det är som det låter.

I morse, trött och djävlig som jag var (kom hem från örebro vid kl22 på kvällen efter en 13 timmars bussresa), så kommer någon (en klasskompis) och RYCKER mig från min skönhetssömn på det kalla betong golvet. "Vi ska till krematoriet" var det enda jag hörde.

Jaha, tänkte jag, och satte mig i bilen.

Jag är inte en sådan person som kommit till "dödsångest"-perioden ännu, jag hoppas att det är för att jag är för upptagen med livet eller något, men därför hade jag i alla fall turen att se besöket som intressant istället för jobbigt. vi fick veta vad som händer, från det att man dör, till jordsättningen därefter. Allt kändes väldigt värdigt. Just nu är jag bara väldigt glad att "livet och döden" temat är över. Har varit ett långt och uttraget moment, och jobbigt från och till. Men...

...Snart jullov! <3

Efter veckans träningspass är min kropp något mör och öm. Kronisk trötthet är signum för denna vecka. Det är ett under att jag varit på skolan varenda dag dessutom.

I morse vaknade jag HELT utvilad dock. Jag hade sovmorgon. Allt var bara ljust och vackert när jag vaknade. Förvisso var rummet svinkallt. Men ingenting kändes jobbigt. Inte ens faktumet att det var -11 grader utomhus. Inte ens språngmarschen till bussen (som jag NÄSTAN missade) tog ned mitt goda humör. Jag satt och pluggade matte resterande delen av dagen och det var KUL.

Jag vet inte vad det är som händer.

HELG HELG HELG!!!

Tänk dig tower defence. Tänk dig den 133:e leveln då du börjar inse att ditt luftförsvar är helt fukkat och små män med laserpistoler kryper igenom den lilla, men tillsyntes briljanta markdeffensiven. Du hade allt innom kontroll.

Men så upptäcker du.

...Plasmakanonerna biter inte längre. Allt vad heter flamethrowers är helt djävla värdelösa in comparison med demonerna du nu möter. Det är inte längre någon idé att uppa lasern, du är i pixelvärden mer eller mindre rökt.

Innan level 100 var allt cool. Du kunde chilla genom alla faror. Det sa bara POFF så var det avklarat. Men nu, då fienden hopar sig. Då en nuke, eller varför inte 10, inte ens är en fis i rymden. Ja. Då inser du att det är viktigt att vara förberedd på det som komma skall. Det är då du inte har tid att försova dig, eller att fingret låser sig eller att förlora ditt flow på något sätt.

Detta är hur min dag ser ut. Mitt luftförsvar är helt fukkat.

Som om ingenting hänt POFFAR jag tillbaka till blogg.se och ansluter mig till det räta ledet av "blogg-bitches". Jag känner att jag, av otaliga månader folkhögskola (ungefär fyra), så är måttet rågat. Min kreativitet behöver få utlopp någon annan stans än PÅ andra människor! -Ser hur övriga nickar instämmande-

Det är helt enkelt inte rätt.

När man inte längre vet, eller inte längre bryr sig om vafan som hände för tre år sedan, eller varför inte vad som hände igår, DÅ kan man börja glädjas över de små sakerna. Då kan jag glädjas över ett "trasigt, eller brutet" sms, över lyckliga ögon, över att jag är här och inte där.

Över att i alla fall inte mitt liv går ut på att hävda mig inför andra och att allt inte är som det borde, det är som det skall.

..Förutom de små toffeldjuren vi kollade på i mikroskop..

Och hur mycket jag än vill tycka att dem är intressanta och det är bra med mikroskop för forskningen, finns det fan inget annat sätt att beskriva dem på än "pretty disgusting, yeah".

And for further notice, är att kolla i mikroskop som att gå omkring med åt helvete fel glasögon.
Nu är jag både yr OCH jättetrött.

Definitivt inte alls bitter.

Jag har varit helt borta i ett par dagar. Ett inferno av braighet. Nothing more, nothing less. Allt är bara så oerhört bra och jag vill inget helre än att stanna av tiden.

Jag gick faktiskt aldrig och la mig i natt, vilket man kan säga har varit en normalitet de senaste veckorna, dock insåg jag vid kl 06.00 att det var supervackert ute..vilket fick tankarna att dra sig till kameran/Kamerorna tyvärr var kortminnet så fullt så jag hann bara ta ett par snap-shots av en av de bästa mornarna i Oktober, kanske hela 2009.

 

Nu är det mest trött och måndag i morgon.

Jag önskar mig tillbaka.

 

 

Jag ser mig själv som någon, som är påväg att gå under med ett leende på läpparna.

 

Jag hänger helt enkelt inte med längre. Det är så mycket som ska fixas, saker som ska bokas, människor att träffa, tider att passa, att jag helt enkelt bara känner att jag måste skruva ned en smula. Å andra sidan har Rebecka fått glädjefnatt och tycker det är så härligt att vara glad och lycklig att det gärna få gå på röven, bara jag får känna såhär ett tag till, eller för alltid.

Jag ska under dagen undersöka möjligheter att behålla någonslags balans. Återkommer då.

Jag är egentligen jättetrött och har sovit bort halva dagen, men nu är jag SÅ pepp!

Är det möjligt att krama hela världen?

Nej. Detta är inte ett "Hej, jag är för viktig för att hinna skriva i min egenkomponerade blogg, yadi"-inlägg. Sådana inlägg ogillar jag så mycket så att jag medvetet undviker att skriva dem. Så, nej. Inte göra det ska jag.

..Ehm. Oavsett.

Det jag pysslat med de senaste veckorna har varit av varierande karaktär. Jag har våldgästats och våldgästat, jag har haft ändlösa diskussioner om fågelinfluensan och haft diverse glädjespratt. Jag har börjat dansa, osedvanligt mycket, i synnerhet i Umeå.

Jag har framförallt INTE sovit.

Detta har nu börjat bli ett problem som är orsakat av så underbara saker att jag inte förmår mig att göra något åt saken utan konstaterar det bara med ro och låter matten lida för det.

Anyhow. Oessensiella bilder ifrån Umeå kan jag i alla fall bjussa på! ;D

Detta är något som jag gjort mycket denna hösten. Att i allmänhet ta mig tid att inte vara inom allas räckvidd.

-För mig är det den ultimata friheten.

När man kan vara såpass trygg, att man inte behöver vara tillgänglig.
Att man kan ge fan i "reflexen".

Jag tror att alla på olika sätt behöver det här.