Coffee Stain

Detta är något som jag gjort mycket denna hösten. Att i allmänhet ta mig tid att inte vara inom allas räckvidd.

-För mig är det den ultimata friheten.

När man kan vara såpass trygg, att man inte behöver vara tillgänglig.
Att man kan ge fan i "reflexen".

Jag tror att alla på olika sätt behöver det här.

I går, efter en lååång promenad med Anna-Panna för att söka efter fina bilder, gjorde jag mig själv medveten om att allting är så  mycket mer... färgstarkt numera. Jag nämnde denna fascinerande upptäckt för käre bror när jag kommit hem efter träningen, som ganska kallt och obrytt svarade mig:

-"Det är höst."

Som om detta skulle säga mig något? Som att ordet "höst" i sig beskriver allt man ville veta? Ah. Jag får ont i huvudet av att försöka säga det på ett bättre sätt.

Bara som lite kuriosa kan jag nämna något som jag i och med denna tanke hittade på wikipedia för att beskriva hösten lite grann:

-"Reflexer blir då alltmer viktiga."-

... ... ... Ehm. HA!

För den som vill höra fortsatt "objektiva", okreativa och tråkiga beskrivningar av hösten kan ju googla in sig lite på wikipedia! Det KAN ju hjälpa någon liksom.

Alltid lyckas jag, att INTE skriva någonting här.. Jag är förbryllad, men på samma gång fascinerad. För av de många fasoner jag tar mig an, bör jag väl kunna vara så vänlig att dela med mig av...tja... åtminstone en sak i veckan?

Haha. Uppenbarligen inte.
Well. Hell.

Jag är i alla fall VACKER.

Att vara svag är något som alla människor får uppleva till och från. Vissa mer än andra, och några av oss påverkas i större utsträckning av våra svagheter. Vissa tar styrka av sitt avstånd från det man anser "svagt" hos sig själv och andra ser sina svagheter som det mest genuina i ens person. Jag har alltid blivit lite förargad över Darwins statment "Den starkaste överlever" av den anledningen att jag, utifrån andras definitioner, har haft en bild av vad den "svagheten" som som står i motsättning till den "starke" är för något.

Den "starke" tror jag enligt många är någon som lyckas med vad hon tar sig an, någon som inte låter sig påverkas av andra, någon som har kontroll och makt (över andra), någon som inte behöver förändra sig själv, utan plöjer genom omgivningen. Detta är en attityd och en subjektiv sanning.

-Människan som lever för att hävda sig i världen.

I min uppväxts tecken, har jag fått med mig att det är okej att inte alltid vara stark. Detta är en syn som ständigt prövas, då jag som 19 åring nu har gått en av de mer krokiga vägarna till målen. Jag får dagligen höra om bla. utbildningsministerns vansinnesupptåg, vad gäller diverse människovidriga förslag för att göra skolan mer "effektiv". Senaste jag läste handlade om att människor som inte gått gymnasiet INTE ska ha någon möjlighet att läsa upp sina betyg på komvux.

Jag undrar vilken människosyn som driver vårt vårt land, vår värld? Jag undrar vem som valt dessa människor, som troligtvis har fått för lite kramar i sitt liv, att bestämma över andra människors liv. (I sure as hell didn't) Och jag undrar HUR man skapar ett hållbart samhälle på att människor bara har en chans, en enda djävla chans att lyckas, och detta ansvar för att lyckas ligger helt och fullt på individen.

Detta handlar inte heller bara om oss som individer. Detta sätt att se på sig själv och världen kommer att dra ned oss i avgrunden om vi inte inser vart vi bär av. I konsumismens namn tror vi även att naturen är något som ska anpassa sig efter oss och våra konventioner. Liksom vårt system bygger på att slita på våra medmänniskor.

Med utgångspunkten att värna om allt levande, kan man bygga vilket system som helst på ett bra sätt. Att se människor. Att ta hand om varandra. Jag tror att välvilja smittar av sig och gör livet så mycket enklare för oss alla.

Kramar åt alla! Nu är det fest! :D

Jag är en glad pärla. Omringad av värme.

Diverse kuliga saker har lett uppmärksamheten på villovägar under helgen. Samt en bit in på veckan. Status rapporten är således:

-Hapkido. KUuuuul! Med förbehåll för fyra dagar bakisness i kroppen (Ja, SÅ otränad är jag).

-"Teater" (snarare en krigsskildring i berättarform med folkmusik) från stället där Martin Lönnebo kommer i från var awesome. Jag kommer för-ALLTID att vara lite bitter över att jag glömde kameran och missade att ta bilder på en av de kanske mest vackra platserna i världen.

-Rebecka ska INTE göra kullerbyttor.

-Star Wars är bäst.

-Kaffe är en necessitet (hittade jag just på det ordet...? "Necessitate" på engelska.. dvs. require as useful, just, or proper) Heh.

Aaamen. Det var väl ett axplock. Jag känner mig rätt nöjd med den sammanställningen. Kanske borde tilläggas att frånvaron av öl, var kanske liiite besvärande. Nåväl.

I går. Var superb.

Jag låter kroppen tala åt mig när jag studsar upp och ned, dansar hela trappen upp och kramar varenda människa jag ser, trots den överjordiska träningsverken som har plågat mig ända in i själen under hela dagen. Jag fick inte allt för mycket spö trots att jag var enda tjejen och förmodligen den svagaste och mest otränade i lokalen. Det gjorde ingenting!

Allt var bra bra bra, i en och en halv timme!
PEPP!