Coffee Stain

Mary-lou är bättre akustisk.
Sådet så.

Ett uttdrag ut en konversation jag förde med Mr Olov i dag. Det handlade om kärlek. Vem man börjar tycka om och varför:

Han:

"ngn som förstår dig kanske rättare sagt?"

Jag:

"Ja. det kan man säga.

..Någon som förstår en.
Och som inspirerar en att göra sådant som man kanske inte skulle våga göra ensam..

eller väcker kreativitet eller som  får en att bli varm i magen bara av att se på honom..

...Någon som utmanar.  
På ett bra sätt."

Som jag nämnde tidigare, har jag varit i örebro för att träffa Daniel i ett par dagar. Förutom att varenda besök hos honom är epic så var denna resa även en milstolpe för mig, under min korta vistelse på denna jorden.

Jag åkte nämligen hiss för första gången på 18 år...

Upp i den här:

 

Faktum var att Daniel inte brydde sig om att förtälja att det fakiskt finns en trapp för "nödtillfällen", samt att jag betraktas som ett. Men då var jag redan nere på marken, lite skakad, men helt okej. Det var vackert också. Bilder nedan:

Milstolpen:

Sen var det ju lite annat också, men mycket av det har jag inte på bild..

Sakna. Längta. <3

Ja. Det är som det låter.

I morse, trött och djävlig som jag var (kom hem från örebro vid kl22 på kvällen efter en 13 timmars bussresa), så kommer någon (en klasskompis) och RYCKER mig från min skönhetssömn på det kalla betong golvet. "Vi ska till krematoriet" var det enda jag hörde.

Jaha, tänkte jag, och satte mig i bilen.

Jag är inte en sådan person som kommit till "dödsångest"-perioden ännu, jag hoppas att det är för att jag är för upptagen med livet eller något, men därför hade jag i alla fall turen att se besöket som intressant istället för jobbigt. vi fick veta vad som händer, från det att man dör, till jordsättningen därefter. Allt kändes väldigt värdigt. Just nu är jag bara väldigt glad att "livet och döden" temat är över. Har varit ett långt och uttraget moment, och jobbigt från och till. Men...

...Snart jullov! <3

Efter veckans träningspass är min kropp något mör och öm. Kronisk trötthet är signum för denna vecka. Det är ett under att jag varit på skolan varenda dag dessutom.

I morse vaknade jag HELT utvilad dock. Jag hade sovmorgon. Allt var bara ljust och vackert när jag vaknade. Förvisso var rummet svinkallt. Men ingenting kändes jobbigt. Inte ens faktumet att det var -11 grader utomhus. Inte ens språngmarschen till bussen (som jag NÄSTAN missade) tog ned mitt goda humör. Jag satt och pluggade matte resterande delen av dagen och det var KUL.

Jag vet inte vad det är som händer.

HELG HELG HELG!!!

Tänk dig tower defence. Tänk dig den 133:e leveln då du börjar inse att ditt luftförsvar är helt fukkat och små män med laserpistoler kryper igenom den lilla, men tillsyntes briljanta markdeffensiven. Du hade allt innom kontroll.

Men så upptäcker du.

...Plasmakanonerna biter inte längre. Allt vad heter flamethrowers är helt djävla värdelösa in comparison med demonerna du nu möter. Det är inte längre någon idé att uppa lasern, du är i pixelvärden mer eller mindre rökt.

Innan level 100 var allt cool. Du kunde chilla genom alla faror. Det sa bara POFF så var det avklarat. Men nu, då fienden hopar sig. Då en nuke, eller varför inte 10, inte ens är en fis i rymden. Ja. Då inser du att det är viktigt att vara förberedd på det som komma skall. Det är då du inte har tid att försova dig, eller att fingret låser sig eller att förlora ditt flow på något sätt.

Detta är hur min dag ser ut. Mitt luftförsvar är helt fukkat.

Som om ingenting hänt POFFAR jag tillbaka till blogg.se och ansluter mig till det räta ledet av "blogg-bitches". Jag känner att jag, av otaliga månader folkhögskola (ungefär fyra), så är måttet rågat. Min kreativitet behöver få utlopp någon annan stans än PÅ andra människor! -Ser hur övriga nickar instämmande-

Det är helt enkelt inte rätt.